Haft ett par bloggfria dagar, men det har hänt saker ändå.

Fredagen var skit, den glömmer vi fort som fa.... Nej förresten.

Var på sjukhuset för läkarbesök, inför nästa behandling och kom att tänka på alla besök och alla dagar jag varit inlagd där.

Vilken fantasisk personal landstinget har. Det spelar ingen roll hur underbemannade de är, hur stressigt de har det och hur tungt de har det i sitt arbete - de har en mycket proffesionell och positiv inställning mot patienterna och mot sin arbetsuppgift. Jag är full av beundran för deras arbetsinsats!!

Lördagen var däremot en toppendag. Började lite segt men det togs sig framåt dagen. tillbringade eftermiddagen och del av kvällen tillsammans med min mamma, mina syskon, barn och syskonbarn samt barnbarn. Alla var där och vi hade jättetrevligt. Jag orkade fullfölja mitt mål för dagen och det känns jätteskönt. Jag räknade med att få sota för det i dag men har bara varit trött.

TACK mamma, syskon och inte minst fru Anna för all kraft ni ger mig och TACK alla barn, syskonbarn med familjer för all motivation jag får av er

Den här dagen kommer jag att bära med mig - länge

Tänk vad preferenserna kan ändras!

Det som för ett par månader sedan var självklart, känns i dag som en bedrift.

Gjorde en utflykt på ett par timmar tillsammans med sonen och var orolig över hur det skulle gå. Det funkade jättebra   

Hade sedan besök av sonen och dotter med pojkvän - Jättekul.

Det bästa är att planen håller med utökade permisioner (äntligen lärt mig hur det stavas). Det är viktigt för mig eftersom mitt närmaste mål är att klara en familjeträff på lördag. Det gör att jag får mer självförtroende.

Såna här små mål gör mig glad och nöjd, då det får mig att se framåt med glädje och en tro på att jag ska klara mig bättre hemma snart.

Små steg men ack så viktiga.  

Hej igen!

Onsdag och ännu en dag som känns ok.

Hade besök av ett par vänner i går som livade upp tillvaron, det var en gammal arbetskompis och hans fru, jättekul.

Har sovit i perioder då mina tarmar varit aktiva hela natten och krävt både uppmärksamhet och åtgärder men....

Vaknade utan hicka, det varade ca 30 minuter sen kom den igen. Men ok! har man inte värre problem ska man inte klaga.

Kunde duscha och komma i ordning innan de kom med nästa dropp, känns bra.

Fick medicin mot hickan men den gjorde att jag blev illamående i stället, så det blev att vila i sängen ett tag.

Nu ser jag fram emot nya besök i eftermiddag och kväll, som jag vet kommer.

Ser också fram emot torsdag med utflykt, tillsammans med sonen och fredagen med läkarbesök inför min nästa behandling samt lördagens familjeträff.

Hej igen!

Blir ofta nu i början, men det finns så mycket att berätta.

Startade min cellgiftbehandling 3:e juni, efter att haft en del besvär med magen och åkt fram och tillbaka till sjukhuset ett antal vändor. Allt fungerade bra ett par dagar. Sen fick jag problem med att behålla maten och mådde riktigt dåligt ett par dagar. vaknade på lördagmorgonen och mådde PRINS. Härligt, här skulle utföras stordåd? Nja, blev nog inte så, kom ned på jorden igen och insåg att så stark var jag nog inte.

Ska väl säga också att jag för ett år sedan vägde ca 130 kg. Nu är jag nere på dryga 80 kg. så mycket muskler och underhudsfett har försvunnit.

Jag bestämde mig för att nu ska jag inte ha bråttom, utan stanna på sjukhuset tills jag blir stark nog.

Började min andra behandling 17:e juni och blev sedan förflyttad till en, som jag kallar det, "lättvårdsavdelning". Som innebär att jag får vätske- och näringstillskott, via dropp samtidigt som jag får omvårdnad. Tanken är att jag ska kunna flytta hem igen och få hjälpen hemma via något som heter "sjukvårdsteamet" och så sakteliga börja få ett "normalt" liv igen.

Kan ju meddela att flytten från sjukhuset var ett lyft. Nyrenoverade lokaler, stort enkelrum, en stor altan som man kan sitta ute i solskenet och njuta. Detta i en naturomgivning som bara inbjuder till promenader, när jag blir stark nog. UNDERBART!!

Midsommarafton startade bra. Mådde ganska bra och var inställd på midsommarfirande. Frugan kom med lite sill, nubbe, färskpotatis och jordgubbar, SMASK! Tog bara lite, mest för smakens skull MEN det var ju midsommar!! Åkte sedan till en folkpark och övervakade stångresningen, jättetrevligt alltihop.

Sen var orken slut och jag mådde pisk på kvällen och hela midsommardagen. Kanske tog jag ut mig, kanske maten var fel, kanske en reaktion av behandlingen???? MEN det var värt varenda ont jag hade och varenda uppkastning jag fick upp, jag fick vara med och det betyder mycket. Jag fick träffa folk som bryr sig, jag fick uppleva midsommaren och så länge det varade mådde jag bra.

Söndagen kom OCH samma frihetskänsla som senast problemen släppte, UNDERBART! nu ska här inte fegas ur, men valde att ta det lugnt ändå och hela dagen flöt på bra, fast jag var trött på kvällen. Sedan har dagarna blivit lite bättre för var dag. I dag är det tisdag och jag vågar ta in lite flytande föda (inte bara dropp) och det känns bra.

I går eftermiddag blev jag skjutsad till en herrekipering för att köpa nya byxor (såna som det bara går in en Arne i) allt jag har i garderoben är ju mycket för stort. Utflykten gick bra, jag var visserligen trött när vi kom tillbaka men nöjd över att klara av det hela utan missöden och problem efteråt.

Nu ska jag försöka utöka min permitioner succesivt och närmaste målet är en släkträff på lördag, får se hur länge jag orkar. Även det är en utmaning.

Alla små och stora mål jag har är för att kämpa mot sjukdomen, in i det längsta, JAG GER MIG ALDRIG.

Jag har sedan ett år tillbaka diagnosen cancer.

Den är elakartad och det är troligt att jag får leva med den, resten av livet.

Jag har hela tiden varit öppen och ärlig med min sjukdom, mot släkt och vänner samt arbetsgivare. Det har underlättat för mig då jag slipper förklara en massa när mina sämre perioder och behandlingsperioder kommer.

Jag har också bestämt mig för att de som kan det här är sjukvården, alltså litar jag fullkomligt på den behandling jag får och de bedömningar de gör. Hittils har jag aldrig blivit besviken, sen är det ju så att de måste få meddelande från mig hur jag känner mig för att göra rätta bedömningar.

Det började straxt efter midsommar 2012 då jag åkte in akut för magsmärtor och en envis hicka. trodde jag skulle få hjälp med det och sedan åka hem. Så blev det inte utan man konstaterade en stor tumör i tjocktarmen och gjorde en operation för att ge mig en "avlastningsstomi". Vilket innebär att man delar tarmen och drar ut en ende så att det blir ett flöde genom den del av tarmarna som fungerar och jag fick då en påse på magen som man tömmer själv.

Det var bara att konstatera faktum och lära sig leva med det, vilket gick ganska snabbt.

Efter det var jag sjukskriven, först heltid, sedan deltid i väntan på den stora operationen då de skulle operera bort tumören. Jag skulle också få cellgiftbehandling i mellantiden men det blev bara 1 av 2 (eller 3?) behandlingar som kunde genomföras eftersom mina blodvärden sjönk för mycket.

Trots detta så mådde jag bra i väntan på operationen och la ned ganska mycket energi på jobbet, kanske som en slags terapi. Det hjälpte mig att ha ett förtroende för framtiden och att allt ordnar sig.

När den stora operationen skulle göras var jag fortfarande inte rädd, mest nervös. Jag litade fortfarande på läkarna och deras kunskaper. Till saken hör att man i press och tv hade gått ut med att den ende som kunde genomföra den här typen av operationer hade lämnat sjukhuset för att starta en egen klinik.

Detta oroade naturligtvis och min enda kritik mot sjukhuset är att de borde informera sina patienter om att inget förändrats för dem som hade inplanerade operationer. Jag var tvungen att själv ta reda på det, jag åkte till sjukhuset och vägra åka därifrån innan jag fick ett besked. Beskedet var att operationen skulle genomföras som planerat.

Operationen som genomfördes var enligt sk sugerbakermetoden och innebär, i mitt fall, att man opererade bort tjocktarmen samt bukhinnan och rensade området från metastaser. Sen fyller man buken med varm cytostatika för att försöka få bort alla tendeser till nybildning av cancern. För mig innebar det en massa dränage och slangar från kroppen samt en ny stomi, direkt på tunntarmen. Operationen tog 10 timmar och är tydligen en av de mest komplicerade opertioner som utförs på sjukhuset. 

Efter det följde en tid med återhämtning och att vänja kroppen med att fungera som "vanligt". Det gick sakta men åt rätt håll för det mesta.

Ett ordentligt bakslag råkade jag ut för: en njursvikt som gav ruskiga buksmärtor. Fick lov att ta ambulans in till akuten där man till slut kom på att vi kanske ska tömma urinvägarna. Man fick ut drygt 2,5 liter som som inte jag lyckats tömma ur mig. Inte så konstigt då jag gått med kateter i ett par månader och kroppen inte vant sig att ta hand om det på naturlig väg.

Jag började jobba straxt före jul, igen, deltid som sedan utökades succesivt för att bli heltid i februari. Det var skönt och inspererande att få delta i arbetslivet och känna sig behövd.

I mars kom nästa bakslag, först var de tvugna att skrapa prostatan vilket tydligen är vanligt hos gubbs i min ålder. Efter det har jag haft besvär med infektioner och problem att få ut urinen naturligt. Vilket innebär att jag måste sköta det manuellt. Straxt efter fick jag reda på att de inte lyckats få bort all cancer från buken och att jag blir insatt på cellgifter för att, så långt som möjligt hålla cancern nere.

Samtidigt fick jag problem med tarmarna igen, troligen för att det blev trångt någonstan pga cancern. Uppdateringar om behandlingen kommer.

Jag har fortfarande en positiv inställning till framtiden och har bestämt mig för att inte ge upp utan kämpa emot, så länge det går. Forskningen går framåt och det händer saker hela tiden som kan vara positiv för mig.